Dennis Moore Dennis Moore Riding through the night Soon every lupin in the land Will be in his mighty hand
Jag blir så trött. På mig själv och hur min kropp gör lite som den själv vill. (Jag vet att det är mycket tjat om min hjärtklappning, men det är såhär jag väljer att ventilera mina tankar. My blog, my rules, som jag brukar säga.)
I början när mina problem började, slog det som om de slog ett extra slag. Hårt. Nu är det som om det hoppar över ett slag. Och med tanke på att det är hjärtat blir jag rädd (dels för att vi har hjärtproblem i familjen och dels för att jag är paranoid med inslag av hypokondri). Så imorgon ringer jag vårdcentralen. Igen. Jag vill höra vad jag kan göra för att få det att slå normalt. Jag vill slippa gå runt och känna om det slår normalt och få den där panik-känslan som jag får när hjärtat slår lite annorlunda.
Försöker intala mig själv om att 3 (!) ekg inte kan ha fel. Men det är svårt när ens hjärta slår hårt eller hoppar över slag. Det måste ju betyda att något inte står helt rätt till. Men jag är ganska så säker på att det är psykiskt. Anledningen till det?
För när jag är tillsammans med människor, aktiverar mig på något sätt eller bara gör något som får mig att tänka på något annat än mitt hjärta, slår det hela tiden normalt. Så gott som hela tiden i alla fall. Är i alla fall väldigt sällan det börjar slå oregelbundet då. Att sitta hemma ensam i soffan är de värsta, eller när man ska sova och det enda man känner är just hjärtslagen. För när man tänker på det, blir det så klart värre, som sagt, psykiskt.
Men det jag försöker göra är att sätta upp mål för mig själv. Som jag kan se fram emot, så jag har något annat att fundera och tänka på. Som till exempel det faktum att jag vill (läs: ska) skaffa biljett till John C i april. Om det gör att jag mår bättre (Monty får mig alltid att må bra), då får det kosta vad det kosta vill.
I början när mina problem började, slog det som om de slog ett extra slag. Hårt. Nu är det som om det hoppar över ett slag. Och med tanke på att det är hjärtat blir jag rädd (dels för att vi har hjärtproblem i familjen och dels för att jag är paranoid med inslag av hypokondri). Så imorgon ringer jag vårdcentralen. Igen. Jag vill höra vad jag kan göra för att få det att slå normalt. Jag vill slippa gå runt och känna om det slår normalt och få den där panik-känslan som jag får när hjärtat slår lite annorlunda.
Försöker intala mig själv om att 3 (!) ekg inte kan ha fel. Men det är svårt när ens hjärta slår hårt eller hoppar över slag. Det måste ju betyda att något inte står helt rätt till. Men jag är ganska så säker på att det är psykiskt. Anledningen till det?
För när jag är tillsammans med människor, aktiverar mig på något sätt eller bara gör något som får mig att tänka på något annat än mitt hjärta, slår det hela tiden normalt. Så gott som hela tiden i alla fall. Är i alla fall väldigt sällan det börjar slå oregelbundet då. Att sitta hemma ensam i soffan är de värsta, eller när man ska sova och det enda man känner är just hjärtslagen. För när man tänker på det, blir det så klart värre, som sagt, psykiskt.
Men det jag försöker göra är att sätta upp mål för mig själv. Som jag kan se fram emot, så jag har något annat att fundera och tänka på. Som till exempel det faktum att jag vill (läs: ska) skaffa biljett till John C i april. Om det gör att jag mår bättre (Monty får mig alltid att må bra), då får det kosta vad det kosta vill.
Kommentarer
Trackback